Anna Kristiansson om Egypten
Att skriva under resans gång I Egypten belv väldigt hektiskt då våra dagar var fyllda med aktiviterer från tidig morgon till sen kväll. Nu några veckor efter att man har kommit hem från resan och lyckats landa lite så tänkte jag berätta om den upplevelse som gjorde störst intryck på mig under hela resan.
På vår väg till Alexandria stannade vi på ett Kristet retreat center i Anafora. Först och främst möttes vi av fantastiskt trevliga människor, god mat och man kunde känna med en gång att det var ett ställe som hade lugn över sig. All stress och ångest dämpades då man kom in i den stämningen som fanns på Anafora. Efter att ha ätit, samtalat och vilat lite så samlades vi i en större hydda och in kom en lite farbror. Den lilla farbrorn i svart serk var Biskop Thomas, han var en av dom som hade startat upp centret. När Biskop Thomas pratade såg man ett ljus i hans ansikte som smittade av sig på oss deltagare. Biskorp Thomas pratade inte om Krista, Muslimer, Agnostiker eller icke-troende. Biskop Thomas pratade om människor, att vi, var och en av oss var människor och att vi därav skulle bli behandlade som människor. Att vi måste inse att den likhet som fanns bland alla oss i den hyddan, bland alla oss som lever under samma himmel är att vi är människor och att det är det som måste komma i första hand.
De orden om att vi är människor i första hand har fastnat i min hjärna ända sedan jag hörde det av Biskop Thomas i Egypten. När han talade var det som att allting var så enkelt, det han sa var ju bara så självklart och jag kan inte sluta att fråga mig själv varför vi inte lever efter de orden; att vi i första hand är människor. Att besöka Anafora och att få prata med Biskop Thomas gav mig och mina vänner hopp, hopp om framtiden, ett fredfullt egypten och en fredfull värld.
Efter Anafora åkte vill till Alexandria, resan skulle ta ca två timmar men det resulterade i en bussresa som varade i över fyra timmar vilket var både frusterande men samtidigt var vi några som lyckades sova ut. I Alexandria bemöttes vi varmt av Svenska institutet som också var en av våra värdar under resan. Vi fick åka till själva institutet och vara på en workshop som handlade om inter-religiös dialog vilket var väldigt givande och man fick lyssna på många intressanta tankar hos människor.
Avskedet med egyptierna var väldigt fint men också sorligt. Under resan hade vi i den svenska deligationen fått armand av egyptierna med Egyptens flaggas färger så vi kände att vi ville ge någt tillbaka till egyptierna. Detta resulterade i att vi köpte gula och blåa band som vi sedan i en blanding av stress och skratt skulle fläta ihop för att ge som avskedsgåva till våra egyptiska vänner. Armbanden blev väldigt lyckade och jag ler fortfarande extra mycket när jag kommar ner på min vänstra arm och ser mitt egyptiska armband. Själva avskedet i sig innehöll mycket kramar och tårar, det kändes ofattbart att kunna få en så fin relation och gå igenom så mycket med människor som man bara har känns i fem dagar. Så här i efterhand när jag tänker tillbaka på Egypten är jag otroligt tacksam över allt som jag fick med mig från resan, att vara på ambassaden, att få träffa biskop Thomas men framför allt alla de möten och samtal som jag fick ah med egyptierna som gav mig en inblick på hur det faktiskt är att vara ung i ett revulotionerande egypten.
